Feelgood sci-fi!

Ett gäng med folk reser tillsammans på ett rymdskepp och lär känna varandra. Den mysigaste sci-fi boken någonsin!

Becky Chambers "The long way to a small angry planet" var en bok jag hade liggandes på nattduksbordet en rätt lång tid. Baksidetexten ("en rymdskeppscrew reser genom rymden och under färden uppdagas mörka hemligheter...") tillsammans med den ödesmättade titeln fick mig att rygga från ännu en bit hårdtuggad, metallförsedd sci-fi om hur människans arrogans kommer att lede till vår undergång och ack å ve KAPITALISMEN. Men sen var det någon som sade att "Nej nej, läs den, huvudpersonen pussar inte ens pojk-kaptenen!" och det finns få saker som får mig att läsa en bok så snabbt. Det visar sig att "The long way to a small angry planet" tydligen är den mysigaste sci-fi boken någonsin!

En synopsis utan spoilers går nog att skriva såhär:
Det finns ett galaktiskt megaimperium, som säkert bedriver politik på en galatisk skala, där människor och aliens alla går under rubriken "sapiens" - intelligent liv. Men inget av detta är särskilt viktigt, för boken handlar om ett skepp med ett gäng folk, vars jobb ungefär är att bygga infrastruktur för rymdresor (genom multidimensionella maskhål visserligen, men ändå). Huvudpersonen, Rosemary, får ett jobb på detta skepp - "The Wayfarer" - eftersom hon råkar vara en utbildad byråkrat. Storyn fortgår med att vi får lära känna skeppets medlemmar, en del av dem mänskliga och en del inte, samt att Rosemary löser problem genom att inte skjuta någonting alls. Åh, och så blir det lite puss med en alien.

Med detta sagt finns det självfallet mer dramatiska, tunga kapitel i boken. Ett som slog an en sträng i mig är när en av medlemmarna utsätts för vad som bara kan beskrivas som rasistisk profilering, och Rosemary själv är knappast utan sin beskärda del av baggage som dras fram under historiens gång.

Men det finns någonting uppfriskande i det här narrativet, nämligen att allt det svåra som kanske händer, det får också någon slags lösning. Det är en fundamentalt hoppfull berättelse, även om det händer svåra, ledsamma saker; och i slutändan, också efter tunga förluster, slår boken an en ton av att man kan lära sig att bli bättre. Man kan stå upp för orättvisor, även inför en politik på galaktisk rymdskala.

Jag har småsaker jag stör mig på. Som till exempel att Chambers gör ett svepande antagande om att alla människor någonsin har samma kulturella bakgrund som den amerikanska, bland annat ifråga om nakenhet och prydhet. Men det är verkligen småsaker. I slutändan är det en mysig, omhuldande och alldeles förträfflig läsupplevelse som jag rekommenderar med varmt hjärta till alla som är less på grimderp-mörkret bland stjärnorna!

Målgrupp:

Taggar:

Tipsat av: Erika Hoff Holmgren den 27 november 2017