Framtiden i backspegeln

En av sommarens största läsupplevelser blev The handmaid´s tale - Tjänarinnans berättelse av Margaret Atwood. En berättelse som jag inte hade koll på förrän HBO Nordic började sända TV-serien.

Att det är en dystopisk framtidsberättelse vet ni kanske, jag ska inte förstöra för er genom att berätta handlingen. Vad man får, vid sidan om en inblick i ett (tänkbart?) framtida samhälle är ett porträtt av en kvinna som rannsakar sitt inre, hanterar sitt liv och sin situation, mästerligt berättat för Atwood är ju en mästare. Det otäckaste i berättelsen är att detta nya skräcksamhälle inte alls ligger långt fram i tiden, huvudpersonen har hunnit uppleva 70- och 80-talets frigörelse och hon är inte äldre än mellan 30 och 40 år. Och det är ett skräcksamhälle som är ett slags religiös diktatur kryddat med all ofrihet som man kan tänka sig, ibland rent medeltida drag. Och ens tankar går snabbt till krafter som nu propagerar för "traditionella värderingar", folkhemsk idyllisering av gamla tider. Hur fort kan det gå och hur brant kan det stupa? Min titel Framtiden i backspegeln beror på ett fiktivt efterord där vi får ett helt annat perspektiv på det som hänt. Men jag säger inte hur.