Efter Carlssons död anhåller arrendator Gustav Nilsson i Gunillaberg i en skrivelse till Länsstyrelsen den 16 september 1955 om tillstånd att förvärva skjutvapnet av dennes arvingar. Vapnet är ett Remington-gevär med kaliber 8 mm som Nilsson avser att använda vid ”inskjutning och älgjakt”. I polisens yttrande över ansökan uppges Nilsson vara en god skytt, som aldrig åtalats för olaga jakt eller andra brott och förseelser. Han anses vidare ha stort behov av begärda skjutvapen och ammunition ”med hänsyn till hans intresse för jakt”.

Nilsson får några veckor efter sin ansökan tillbaka en resolution från Länsstyrelsen med påminnelser om vad Jönköpings läns jaktvårdsförening tidigare under året anfört angående Remington-gevär som älgvapen. Så här skrev nämligen Jaktvårdsföreningens Sven Lundmark till Länsstyrelsen i ett brev daterat 25 januari 1955:

”Med hänsyn dels till ballistiken hos Remington-patronen (se bif. skrivelse från Husqvarna Vapenfabriks chefskonstruktör för vapen, kapten E. Claesson) och dels att Remington-geväret är ett enskottsvapen med de nackdelar, som detta obestridligen medför är det för jaktens humanisering, i hög grad önskvärt att detta vapen i fortsättningen ej tillåtes för älgjakt.
Få älgar torde falla i första skottet och det är då av stor betydelse att snabbt kunna repetera upp ett andra skott. Den önskvärda hastigheten i avgivandet av andra skottet kan aldrig uppnås vid ett vapen av Remington-typ.

Ansökningar om tillstånd till förvärv av Remington-gevär kal. 8 mm. för jakt, bör endast tillstyrkas under förutsättning att i tillståndsbeviset angives att vapnet ej får brukas vid älgjakt.”