Det som inte kan sägas - men skrivas ...

I bland upptäcker man att det bildats en lång kö på en bok och en författare som man aldrig hört talas om. Lätt förvirrad ställer man sig sist i kön, som till en okänd nöjesattraktion - något man nog inte bör missa.

Nu har ni förstås gissat att det var så här med Allt jag inte kan säga, av Emilie Pine.
Och det var värt att vänta på, att läsa den är som att doppa fötterna i en klar sval sjö en varm sommardag. Precis så skriver hon. Essäer kallas det men kan lika gärna vara självbiografiska noveller.

Om att ta hand om sin alkoholiserade pappa och inte bli sedd och uppskattad.
Om kroppen, som blöder och sviker, missfall och sorgen och sedan acceptansen att inte få bli mamma.
Om våld och ofrivilligt sex. Och man läser, nickar och tänker - ja, så här känns det förstås, så exakt beskrivet. Att den har det allra vackraste omslag gör inte det hela sämre.
Emilie Pine är docent i modernt drama, lever och verkar i Dublin. Denna bok är hennes första, och snälla Emilie: skriv fler böcker!!!