Vad vår bokcirkel tyckte om noveller av Vita Andersen och Dorthe Nors

Corona sätter fortsatt stopp för våra cirkelträffar så det blir digi-diskussioner istället. Denna gång har vi läst Jag gör det i alla fall av Vita Andersen och Vinterträdgården av Dorthe Nors. Här kommer några kommentarer

Dorthe Noor som skrivit "Vinterträdgården" har jag inte tidigare läst något av. Jag tänker att gemensamt för den och Vita Anderssons  "Jag gör det i alla fall" är att berättaren är ett barn, vilket påverkar språket. Jag såg framför mig att berättarjaget i Vinterträdgården är en pojke i  i 10-12 årsåldern utifrån mina fördomar om intressen (fotboll) m.m. Han tänker osentimentalt och har en del magiska föreställningar (vanligt i den åldern?). Novellen slutar lite abrupt tyckte jag  men så är det väl ofta med noveller, att man undrar vad som hände sen´? 

Vita Anderssons novell var plågsam att läsa, en fruktansvärt sorglig berättelse om en flicka som lever med en alkoholiserad mamma och frånvarande pappa. Mycket detaljrik och realistiskt om flickans utsatthet och hennes överlevnadsstrategi. Man undrar var det vuxna nätverket fanns?

/Berith

Håll käften och var söt - Vilken titel den säger allt.

Lilla Solvej har en trist tillvaro med missbrukande föräldrar. Hon gör så gott hon kan utifrån förutsättningarna. Lördagar, öl, sprit är dumma. Då händer det att hon får stryk och ofta hungrig. Godis glass och film bra. Ibland är mamma på bra humör och de har mysigt tillsammans. Ofta skäms hon för sin mamma. I affärer gömmer hon sig eller ställer sig bredvid nån fin tant och låtsas att hon med denna dam. Hon får ofta skäll av mamman och blir retad av kompisar i skolan. Ingen ser henne inte ens läkaren som undersöker henne ser hennes öroninflammation. T.o.m. hunden skäller på henne. Hon brottas med sitt samvete efter att ha stulet en godishund i affären.Hennes tillvaro är förfärlig och till slut svara hon med slå omkring sig och vandalisera. Protesterar högljutt  med att vara ful i mun.lutord om skithögar och satkäringar. "Jag gör det i alla fall" 
Berättelsen känns mycket trovärdig, tyvärr.

/Ulla 

Vita Andersen har jag läst förut och tyckt mycket om, Vilken hand vill du ha är en av mina läsupplevelser sedan tidigare. Denna novellen – Jag gör det i alla fall – påminner ganska mycket om den. Vita Andersen har ett särskilt sätt att placera sig precis invid, eller inuti det barn som hon skriver om, det blir så totalt barnets perspektiv. Denna novellen använder hon en speciell berättarteknik eftersom nästan hela berättelsen utspelas under Solveigs språngmarsch genom stan med smältande glassar, godis och svettiga pengar i handen, och trafikfaror och retande pojkar, smältande glass och smuts bara förstärker den utsatta situation som hon befinner sig i. Det är svårt att värja sig för tanken att Solveigs besvikelse och vrede kommer att ta sig allt värre uttryck när hon blir äldre, vändas både inåt och utåt så även om hennes uppror  känns befriande en stund så lämnar man henne med sorg i hjärtat. 

Dorte Nors, Vinterträdgården - aven här är vi väldigt nära men nu är det ett efterhandsperspektiv från en vuxen kvinna (tänker på berättaren som kvinna men tror faktiskt inte det framgår egentligen). Denna novell är så mycket mer undanglidande, både vardaglig och lite skrämmande tvetydiga känslor. Jag känner igen den där känslan av att inte ha så mycket gemensamt med sin far men att titta på sport tillsammans funkar som något att ha och göra tillsammans. Som vuxen kan man ju i denna novell identifiera sig både med berättaren och pappan som försöker handskas med livet efter skilsmässan och kämpar för att ge ett bra hem till sitt barn. Men känslan finns ju där att han inte har en aning om hur han ska göra. Meningen ”han hade skaffat bokhyllor också och i hans sovrum stod en säng .. som hörde ihop med den han hade ställt i det lilla rummet till mig” säger mig att detta är en man som inte alls har grepp om sitt liv, som inte ens kan skaffa sig en ordentlig säng. Berättaren kände ju uppenbarligen ansvar för sin pappa när hon föreslog att hon skulle flytta hem till honom istället, kände sig kanske heller inte så helt hemmastadd i den nya familjekonstellationen. Sedan börjar hon se på sin pappa med nya ögon, se svagheter och brister och tillkortakommanden. Slutet är öppet, lite diffust och oroande, kommer far och dotter att nå varandra?

/Karin

Audience:

Tags:

Review by: Karin Kristoffersson Monday, November 30, 2020