Vart tog det danska hygget vägen?

Det danska hygget lyser med sin frånvaro i de flesta uppväxt- och familjeskildringar från danska författare som jag läst. Eller har det med mitt bokval att göra? Kanske det, och de är i varje fall oftast rasande bra skrivna.

Den senaste i raden är Den som lever stilla, av Leonora Christina Skov, jag får utgå från att den är självbiografisk då huvudperson och författare har samma namn. Christina växer upp som enda barn i en märklig, sluten familj där föräldrarna bara har plats för sig själva och inte kan omfatta sin dotter med uppskattning och kärlek. Under hela barndomen försöker hon vara föräldrarna till lags men uppbrottet är oundvikligt och när hon inleder ett förhållande med en kvinnlig präst och kommer ut som lesbisk blir hon helt förskjuten. Hon skapar sig ett liv som framgångsrik författare men ingenting hon gör får föräldrarna att acceptera eller uppskatta henne.
Romanen inleds med att Christina med viss motvillighet kommer till sin mors dödsbädd och det blir både en slutpunkt och en startpunkt för denna berättelse, när längtan och behovet föds att skriva denna självbiografiska roman.